Vad är det Finansinspektion och Svenska kyrkan bråkar om?

I ett av de senaste tillsynsärendena har Finansinspektionen (”FI”) beslutat att ge Svenska kyrkans tjänstepensionsförening (”föreningen”) en anmärkning och en tillhörande sanktionsavgift om fem miljoner kronor för att deras styrdokument för riskhantering inte innehållit en risktoleransgräns för investeringsrisker.

Efter att föreningen lämnat in en rapport om en väsentlig händelse som inneburit att deras riskprofil förändrats inledde FI en undersökning. I denna kunde det konstateras att föreningen hade ett innehav i ett fastighetsbolag som utgjorde 42 respektive 36 procent av tillgångarna i deras två tillgångsportföljer. Det fastslogs även att föreningen har ett styrdokument för riskhantering samt investeringsriktlinjer där det framgår att ett enskilt innehav inte får utgöra mer än maximalt 10 procent av tillgångarna i portföljerna.

Det som gör ärendet intressant ur ett praxisperspektiv är att styrelsens utskott godkänt investeringen med åberopande av det undantag från risktoleransgränsen som medges i föreningens investeringsriktlinjer. Undantaget medges under förutsättning att investeringen är inom lagens begränsningar.

Huruvida en enskild exponering om cirka 40 procent av tillgångarna är lagenlig yttrar sig FI inte om i beslutet. Detta hade varit intressant praxis apropå senaste tidens tillsynsärenden som berör den så kallade aktsamhetsprincipen. Dock konstateras att en risktoleransgräns som ett styrelseutskott kan besluta att frångå, så länge det görs inom lagens begränsningar, i praktiken innebär att föreningen inte har en beslutad risktoleransgräns för den aktuella risken.
När risktoleransgränser sätts och undantagsmöjligheter från dessa eventuellt ges till ett styrelseutskott är det alltså viktigt att även denna undantagsmöjlighet begränsas till den grad att exponeringar inte kan godkännas hela vägen upp till de nivåer som lagens begränsningar stipulerar.